I förra veckan kom resultatet ifrån obduktionen. Det var som vi misstänkte eller som de misstänkte, kraftiga missbildningar på hjärtat och lungaortan. Även om det var skönt och äntligen få lite mer svar så rev det upp gamla sår igen.
Så i söndags tog vi oss äntligen mod och åkte till Kvibergs minneslund för att tända ett ljus för vår älskade ängladotter. Redan när vi satte oss i bilen kände jag hur det vred sig i magen. Har nog aldrig känt en sån tomhet som jag gjorde då. Luften gick ur mig och tårarna började rinna. Precis som nu.
Väl framme, la vi fram blommorna och tände ett ljus. Det var det mest fridfulla ställen jag någonsin har varit på. Innan har jag alltid tyckt att kyrkogårdar är lite läskiga, men inte i söndags. Allt var så vackert. Alla blommor. Allt var så grönt och fint och en stor körsbärsträd stod i blom och prydde minneslunden med sina fina rosa blommor. Men allt detta gjorde fortfarande inte att det gjorde mindre ont.
Smärtan försvinner väl aldrig någonsin antar jag.
2 kommentarer:
Smärtan kommer aldrig försvinna, men man lär sig hantera den så den inte gör så ont.
Massor av kramar till er!!!!
Stor kram till dig Neda! Tänker på dig ofta, du förstår säkert varför. Kram
Skicka en kommentar