För många eller de flesta en helt vanlig dag. Det har ju varit en helt vanlig dag för mig med under hela mitt liv. Men i år så skulle denna dag ändras för alltid.
Idag skulle bli en glädjens dag. Eller kanske inte men jag var iaf beräknad till 17:e juni!
Jag vet ju hur det blev med Oliver, han gick ju över tiden med hela 8 dagar.
Så den här lilla gumman kanske hade antingen kommit för tidigt eller försent. Men nu får vi aldrig veta det. Hela denna veckan har varit fruktansvärt tungt. Trodde faktiskt inte att det skulle bli så här tufft. Har konstant ont i magen. Tårarna som jag försöker kontrollera rinner ibland okontrollerad
När jag ligger i sängen så fantiserar jag om hur det skulle va om allt hade stått rätt till. Då skulle hon ligga där och lukta så där underbart som bebisar gör. Men nu blev det inte så.
Många säger att det var väl inte meningen. Men vad fan var då meningen?? Att jag skulle uppleva en av de värsta sorgen en människa kan genomgå.
Samtidigt är jag tacksam ibland. Tänk så hade de inte upptäckt felet. Då hade jag gått och burit på denna underbara bebis för att sen förlora henne i samband med förlossningen?? Eller så hade hon överlevt födseln och för att senare upptäcka felet och sen förlora henne under operationen?
Det är verkligen som att välja mellan pest och kolera.
Så idag ska jag tända ett ljus för vår lilla flicka. Hoppas att hon vet att vi tänker på henne ofta.
